Det första fotot som är här nedanför tillhör genren dokumentär. Det är bara ett foto på motivet rakt upp och ner. Man får inte redigera foton som tillhör genren dokumentär eftersom fotot ska spegla verkligheten och om man redigerar fotot så förskönar man verkligheten, dvs man gör så att verkligheten ser bättre ut än vad den verkligen är. I rummet som jag tog bilden fanns det endast ett fönster vilket gjorde det ganska mörkt och svårt att få till en bra bild. Jag fick justera slutartiden, bländarvärdet och ISO många gånger innan det blev en hyfsat bra bild. Jag använde blixt för att få det ljusare i rummet, men jag gillar inte ljuset som blixten ger och det skapar skuggor där man inte vill ha skuggor. Till exempel så blev det en skugga av min pojkvän på pianot.
Det andra fotot som tillhör genren prosa kan man se nedanför. Ett prosaiskt foto är lite mer intimt än ett dokumenterande foto eftersom man får gå lite närmre och redigera bilden lite, men inte för mycket. När jag redigerade det här fotot så ljusade jag upp det genom att öka exponeringen och sedan använde jag penseln för att mörka ned händerna och pianot igen, dvs sudda bort det jag precis ljusat upp. Det gjorde jag eftersom bilden blir lite mer spännande, får lite mer karaktär än om allt hade varit ljust. Jag använde ett kort skärpedjup, dvs ett lågt bländarvärde, för att få endast honom i fokus. Jag tror jag hade f/1,8 eller f/2,8. Eftersom man inte sitter helt stilla när man spelar piano så valde jag att ha kort slutartid, jag ville ha mer rörelse i den poetiska bilden. När jag tog fotot så ställde jag mig bredvid fönstret för att få ett naturligt ljus och det blev faktiskt lite häftigt att ljuset träffar honom på axeln och nacken, det är ju i gyllene snittet så ögat söker sig till honom.
Det här är det sista fotot, det poetiska fotot. I poetiska foton får man göra som man själv vill. Jag valde att dra ner ljusa upp bilden genom att öka exponeringen, dra ner färgmättnaden så att det inte fanns några färger kvar och öka kontrasterna så att det svarta fick lite mer djup i sig, annars skulle bilden blivit så platt om allting bara var i gråa kontraster. Jag gillade när det blev svartvitt och att handen är lite suddig. Det känns väldigt poetiskt men ändå lite dystert eftersom det inte finns några andra färger förutom svart, vitt och grått. Eftersom att handen är suddig så drar man slutsatsen att den rör på sig, man ser att han spelar piano. Jag använde längre slutartid än vad jag normalt gör för att visa att han spelar piano. I de två andra bilderna har jag använt kortare slutartid och då ser det ut som han bara sitter och vilar händerna på pianot. Jag valde att ha ett längre skärpedjup än i den prosaiska bilden för att få mer än en tangent på pianot skarpt. Handen kommer vara ur fokus oberoende av vilket bländarvärde jag väljer för jag kommer ändå att ställa in längre slutartid, annars får man ingen rörelse i bilden, dvs det kommer inte synas att han spelar piano och då blir det en väldigt tråkig bild, tycket jag.
Bra redogörelse för skillnaderna i de olika bildgenrerna. Bildmässigt är det också stor skillnad i både utsnitt och uttryck vilket känns rätt. I den poetiska bilden kan var och en av oss höra sin personliga musik. Bra resultat.
SvaraRadera