Fotografera analogt med en Hasselbladskamera

Jag har aldrig fotat analogt förut, men det var kul och annorlunda att göra det. När vi skulle fota med Hasselbladskameran så var blixtar och lampor redan uppsatta och klara, så det behövde vi inte fixa med. I och med att vi skulle fotografera med en analog kamera så behövde man använda sig av en ljusmätare, och det var intressant att få göra det eftersom vi oftast fotar med moderna kameror som har inbyggda ljusmätare. Ljusmätaren höll man framför ansiktet medan man tände alla lampor och blixtrar, då fick man fram ett bländarvärde på mätaren och det är det bländarvärde samt slutartid som man ska ställa in på kameran. Slutartiden var 1/125 och bländarvärdet var inställt på 11 när vi tog våra kort. Det fanns två blixtar och en lampa. Blixtarna var snett framför ansiktet, en på var sida, om man kollade rakt in i kameran. Lampan, som var ovanför och bakom huvudet, vars uppgift var att lysa på håret på hjässan för att lätta upp porträttet lite.

Bild tagen från Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Framkallning

Det som var svårast var framkallningen, utan tvekan. Man skulle ta bort filmen från filmrullen och föra över den till en spole. Att vara inne i ett litet mörkt rum, inte se ett dugg och försöka dra på filmen på en spole som inte vill samarbeta, det finns ingenting som skapar mer frustration än det. Jag tappade filmen på golvet och Karl-Oskar råkade tända lampan och tappa filmen på golvet, så vi var inte så bra på det där kan man ju säga. Fast min och Madickens remsa med negativ blev faktiskt inte så skadad av ljus och smuts som Karl-Oskars blev. När man skulle framkalla så skulle man sätta på filmen på en spole och ställa ned spolen i en behållare, detta gjorde man i ett mörkt rum. Därefter skulle man gå ut från det mörka rummet och hälla i tre eller fyra olika vätskor i behållaren, en åt gången. Varje vätska skulle vara i behållaren en viss tid och man var tvungen att vända på behållaren då och då för att filmen skulle vara ständigt blöt. Till höger finns en bild som visar hur sådan utrustning som vi använde ser ut.

Efter att filmremsan med negativ torkat skulle man kontaktkopiera negativen. Då fick man först klippa filmen i tre delar, fyra bilder på varje del. Därefter lade man negativen upp och ned på ett fotopapper och en glasskiva ovanpå och tände lampan i några sekunder, detta gör man i mörkrummet. Kontaktkartan ser du till höger.

När man ska framkalla kontaktkartan gör man som vanligt, dvs lägga ned fotopappret i sex olika bad där fotot ska ligga i två minuter i varje bad.

Efter man framkallat kontaktkartan ska man välja en bild som man ska framkalla igen men på ett A4-fotopapper. För att få negativet så stort fick man placera det negativet man valt mellan två glasplattor ovanför platsen där fotopappret skulle ligga och ändra vissa inställningar. Fotopappret lägger man inte under lampan förrän alla inställningar är klara. Det första man gör för att få rätt storlek på negativet där fotopappret ska ligga är skjuta maskinen uppåt eller dra den nedåt så att

Det här är ett akriskop

negativet täcker hela pappret. Därefter ska man ställa in skärpan och det gör man i två steg med bländarvärde 22. Det första steget är att ställa in grovskärpan, det andra steget är att finjustera skärpan. När man ska kontrollera att man fått tillräcklig skärpa i fotot använder man sig av ett akriskop, som fungerar som ett förstoringsglas. När det är tillräckligt skarpt kan man se ett mönster som såg ut som sprickor, tyckte jag. Om man är nöjd med sin skärpa bländar man ned till 16 och lägger en remsa fotopapper som man testar slutartider på. När man ska testa slutartider på en fotopappersremsa lägger man ett papper som täcker remsan och pappret flyttar man efter fem sekunder. Då får man fram en skala och kan räkna ut vilken slutartid som man tycker blir bäst.

När man hittat sin perfekta slutartid är det bara att lägga fram fotopappret, ställa in tiden på lampan och trycka på ”run”. Sedan framkallar man bilden som vanligt i alla baden. Jag tror att jag hade lampan tänd i 25 sekunder.

Efter man framkallat allting (kontaktkartan, testremsan och stora bilden) digitaliserade vi dem (se hur man gör i ett tidigare inlägg). Nedanför ser du först hur bilden ser ut på A4-pappret (lite redigerad, eftersom smuts och annat fastnade då jag tappade filmen på golvet) och längst ned är den färdiga bilden, redigerad och beskuren. Dock blev jag inte jättenöjd med den färdiga bilden. Ju mer jag tittar på den, desto mer fel hittar jag. Till exempel beskar jag bilden för nära huvudet längst upp i bilden, det hade varit snyggare med lite mer mellanrum mellan huvudet och ramen.