Fotografera analogt med en Hasselbladskamera

Jag har aldrig fotat analogt förut, men det var kul och annorlunda att göra det. När vi skulle fota med Hasselbladskameran så var blixtar och lampor redan uppsatta och klara, så det behövde vi inte fixa med. I och med att vi skulle fotografera med en analog kamera så behövde man använda sig av en ljusmätare, och det var intressant att få göra det eftersom vi oftast fotar med moderna kameror som har inbyggda ljusmätare. Ljusmätaren höll man framför ansiktet medan man tände alla lampor och blixtrar, då fick man fram ett bländarvärde på mätaren och det är det bländarvärde samt slutartid som man ska ställa in på kameran. Slutartiden var 1/125 och bländarvärdet var inställt på 11 när vi tog våra kort. Det fanns två blixtar och en lampa. Blixtarna var snett framför ansiktet, en på var sida, om man kollade rakt in i kameran. Lampan, som var ovanför och bakom huvudet, vars uppgift var att lysa på håret på hjässan för att lätta upp porträttet lite.

Bild tagen från Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Framkallning

Det som var svårast var framkallningen, utan tvekan. Man skulle ta bort filmen från filmrullen och föra över den till en spole. Att vara inne i ett litet mörkt rum, inte se ett dugg och försöka dra på filmen på en spole som inte vill samarbeta, det finns ingenting som skapar mer frustration än det. Jag tappade filmen på golvet och Karl-Oskar råkade tända lampan och tappa filmen på golvet, så vi var inte så bra på det där kan man ju säga. Fast min och Madickens remsa med negativ blev faktiskt inte så skadad av ljus och smuts som Karl-Oskars blev. När man skulle framkalla så skulle man sätta på filmen på en spole och ställa ned spolen i en behållare, detta gjorde man i ett mörkt rum. Därefter skulle man gå ut från det mörka rummet och hälla i tre eller fyra olika vätskor i behållaren, en åt gången. Varje vätska skulle vara i behållaren en viss tid och man var tvungen att vända på behållaren då och då för att filmen skulle vara ständigt blöt. Till höger finns en bild som visar hur sådan utrustning som vi använde ser ut.

Efter att filmremsan med negativ torkat skulle man kontaktkopiera negativen. Då fick man först klippa filmen i tre delar, fyra bilder på varje del. Därefter lade man negativen upp och ned på ett fotopapper och en glasskiva ovanpå och tände lampan i några sekunder, detta gör man i mörkrummet. Kontaktkartan ser du till höger.

När man ska framkalla kontaktkartan gör man som vanligt, dvs lägga ned fotopappret i sex olika bad där fotot ska ligga i två minuter i varje bad.

Efter man framkallat kontaktkartan ska man välja en bild som man ska framkalla igen men på ett A4-fotopapper. För att få negativet så stort fick man placera det negativet man valt mellan två glasplattor ovanför platsen där fotopappret skulle ligga och ändra vissa inställningar. Fotopappret lägger man inte under lampan förrän alla inställningar är klara. Det första man gör för att få rätt storlek på negativet där fotopappret ska ligga är skjuta maskinen uppåt eller dra den nedåt så att

Det här är ett akriskop

negativet täcker hela pappret. Därefter ska man ställa in skärpan och det gör man i två steg med bländarvärde 22. Det första steget är att ställa in grovskärpan, det andra steget är att finjustera skärpan. När man ska kontrollera att man fått tillräcklig skärpa i fotot använder man sig av ett akriskop, som fungerar som ett förstoringsglas. När det är tillräckligt skarpt kan man se ett mönster som såg ut som sprickor, tyckte jag. Om man är nöjd med sin skärpa bländar man ned till 16 och lägger en remsa fotopapper som man testar slutartider på. När man ska testa slutartider på en fotopappersremsa lägger man ett papper som täcker remsan och pappret flyttar man efter fem sekunder. Då får man fram en skala och kan räkna ut vilken slutartid som man tycker blir bäst.

När man hittat sin perfekta slutartid är det bara att lägga fram fotopappret, ställa in tiden på lampan och trycka på ”run”. Sedan framkallar man bilden som vanligt i alla baden. Jag tror att jag hade lampan tänd i 25 sekunder.

Efter man framkallat allting (kontaktkartan, testremsan och stora bilden) digitaliserade vi dem (se hur man gör i ett tidigare inlägg). Nedanför ser du först hur bilden ser ut på A4-pappret (lite redigerad, eftersom smuts och annat fastnade då jag tappade filmen på golvet) och längst ned är den färdiga bilden, redigerad och beskuren. Dock blev jag inte jättenöjd med den färdiga bilden. Ju mer jag tittar på den, desto mer fel hittar jag. Till exempel beskar jag bilden för nära huvudet längst upp i bilden, det hade varit snyggare med lite mer mellanrum mellan huvudet och ramen.

Montage

Den här uppgiften gick ut på att ta ett par bilder och sammanfoga dessa till en bild. Jag valde att ta tre foton på när jag krattar löv i trädgården. Jag använde ganska högt bländarvärde (f/10), lågt ISO (200, eftersom det var ljust ute) men inte så snabb slutartid (1/10). Jag valde att ha högt bländartal eftersom jag ville vara skarp i alla bilder oavsett var jag stod i bilden, dock bidrar detta till att väldigt mycket i bilden blir skarpt och man får inte så mycket djup. Löven på marken kan både vara positivt och negativt, beroende på hur man ser på det och jag tänkte på det som positivt. Jag tänkte att det kanske inte syns så mycket att man klippt in en person i en annan bild om det är lite rörigt på marken, dock ser man lite kanter om man tittar väldigt noga på den färdiga bilden, men det är inget som ögat fastnar på vid första ögonkastet. Det här är de tre bilderna valde jag att sätta ihop till en bild:

När man skulle sammanfoga bilderna i photoshop använde man sig av något som kalls lagermask. Kortfattat så betyder det att man har en bild som man lägger ett lager på och i lagret kopierar man in annan bild och därefter suddar man fram vissa delar från ursprungsbilden så att de syns igenom lagret. Jag har sett att folk använts sig av detta men aldrig förstått hur de gjort förrän nu. Till exempel har de haft en bild, lagt på ett lager som gjort bilden svart-vit och sedan suddat fram något i bilden som är väldigt färgglatt, t.ex ögonen eller tröjan. Det tycker jag blir ganska häftiga bilder, särskilt om det är något rött som bryter mot det svart-vita. Oj, nu kom av mig lite grann, hehe..

Här är den färdiga bilden:

När jag redigerade montaget ökade jag kontrasten (för att få lite mer djup i färgerna, de var ganska platta från början), färgmättnaden (för att få starkare färger) och jag ljusare även upp bilden lite eftersom den blev ganska mörk efter jag ändrat kontrasten och färgmättnaden.

Innan jag tog bilderna tänkte jag på vad man gjorde när man var mindre och föräldrarna brukade kratta löv i trädgården. Själv ville man ju ha roligt så man förstörde de fina lövhögarna genom att hoppa i dom och kasta upp löven i luften så att de regnade ner på sig själv. Det var nog så jag fick idén till att vara lite busig och hålla löv över mig själv.

Tre fotografiska genrer

Uppgiften var att ta tre bilder på samma motiv, men i tre olika genrer. Man skulle ta en bild ur ett dokumentärt perspektiv, en annan bild ur ett prosaiskt perspektiv och en tredje bild ur ett poetisk perspektiv. Jag förklarar genrerna lite kort i förklaringen till respektive foto. Motivet som jag valde är min pojkvän när han spelar piano.

Det första fotot som är här nedanför tillhör genren dokumentär. Det är bara ett foto på motivet rakt upp och ner. Man får inte redigera foton som tillhör genren dokumentär eftersom fotot ska spegla verkligheten och om man redigerar fotot så förskönar man verkligheten, dvs man gör så att verkligheten ser bättre ut än vad den verkligen är. I rummet som jag tog bilden fanns det endast ett fönster vilket gjorde det ganska mörkt och svårt att få till en bra bild. Jag fick justera slutartiden, bländarvärdet och ISO många gånger innan det blev en hyfsat bra bild. Jag använde blixt för att få det ljusare i rummet, men jag gillar inte ljuset som blixten ger och det skapar skuggor där man inte vill ha skuggor. Till exempel så blev det en skugga av min pojkvän på pianot.

Det andra fotot som tillhör genren prosa kan man se nedanför. Ett prosaiskt foto är lite mer intimt än ett dokumenterande foto eftersom man får gå lite närmre och redigera bilden lite, men inte för mycket. När jag redigerade det här fotot så ljusade jag upp det genom att öka exponeringen och sedan använde jag penseln för att mörka ned händerna och pianot igen, dvs sudda bort det jag precis ljusat upp. Det gjorde jag eftersom bilden blir lite mer spännande, får lite mer karaktär än om allt hade varit ljust. Jag använde ett kort skärpedjup, dvs ett lågt bländarvärde, för att få endast honom i fokus. Jag tror jag hade f/1,8 eller f/2,8. Eftersom man inte sitter helt stilla när man spelar piano så valde jag att ha kort slutartid, jag ville ha mer rörelse i den poetiska bilden. När jag tog fotot så ställde jag mig bredvid fönstret för att få ett naturligt ljus och det blev faktiskt lite häftigt att ljuset träffar honom på axeln och nacken, det är ju i gyllene snittet så ögat söker sig till honom.

Det här är det sista fotot, det poetiska fotot. I poetiska foton får man göra som man själv vill. Jag valde att dra ner ljusa upp bilden genom att öka exponeringen, dra ner färgmättnaden så att det inte fanns några färger kvar och öka kontrasterna så att det svarta fick lite mer djup i sig, annars skulle bilden blivit så platt om allting bara var i gråa kontraster. Jag gillade när det blev svartvitt och att handen är lite suddig. Det känns väldigt poetiskt men ändå lite dystert eftersom det inte finns några andra färger förutom svart, vitt och grått. Eftersom att handen är suddig så drar man slutsatsen att den rör på sig, man ser att han spelar piano. Jag använde längre slutartid än vad jag normalt gör för att visa att han spelar piano. I de två andra bilderna har jag använt kortare slutartid och då ser det ut som han bara sitter och vilar händerna på pianot. Jag valde att ha ett längre skärpedjup än i den prosaiska bilden för att få mer än en tangent på pianot skarpt. Handen kommer vara ur fokus oberoende av vilket bländarvärde jag väljer för jag kommer ändå att ställa in längre slutartid, annars får man ingen rörelse i bilden, dvs det kommer inte synas att han spelar piano och då blir det en väldigt tråkig bild, tycket jag. 

Självporträtt

Det här är mitt självporträtt. Det här är jag. Jag har tagit den här bilden på släktens landställe, på vägen in till skogen. Det är på landet och i skogen som jag är som gladast. Det är då all oro, ångest och press släpper taget om mig. Jag får vara mig själv helt och hållet, får tänka på andra saker än skolan och läxor. Dock är det inte ofta som jag åker ut till landet, men när jag väl är på landet så är de glädjefyllda känslorna är starkare.

Nu till själva fotot.
Bilden blev inte alls perfekt om man går efter "regelboken". Det är mer fokus på min jacka än mina ögon. Jag står inte i en tredjedel av bilden, utan jag står mitt i. Men jag ser glad ut, inte allvarlig för det är jag inte på landet. Däremot så ligger vägen i det gyllene snittet, vilket är bra för det fångar blicken. Det blir lite obalans i bilden eftersom jag lutar på huvudet, vilket gör bilden mer intressant än om jag bara hade stått rakt upp.
Bilden visar verkligen hur jag är som person när man lär känna mig. Jag funderade mycket över om jag skulle le lite eller mycket, men kom till slut fram till att jag skulle le stort för jag är en glad person när allt kommer omkring.

Hur gjorde jag bilden?
Jo, jag tog min kamera och mitt trebensstativ och gick mot skogen. När jag gick så kollade jag på omgivningen, tittade vad som kunde passa bra som bakgrund. När jag hittade en plats som jag tyckte såg bra ut så satte jag ned stativet, satte fast kameran, ställde in slutartiden och självutlösaren. Det svåra med att ta fotot var att få fokusen på rätt ställe, och det blev många bilder där fokusen var på ett helt annat ställe än på mig. Till slut lyckades jag få fokusen på mig, dock inte på mitt ansikte, och dessutom så vinklade jag på huvudet i samma stund som kameran tog ett foto och just därför blev mitt ansikte ännu mer oskarpt. Eftersom det var molnigt ute så fick man ett fint ljus och inga skarpa skuggor. När jag redigerade bilden gjorde jag inte mycket. Jag har tyvärr inget bra fotoredigeringsprogram på min dator, så jag redigerade lite lätt i iPhoto. Jag gjorde bilden lite ljusare och lite varmare, och efter ett tag tyckte jag att det såg ut som en fin höstdag.

Trots allt positivt och negativt så är jag nöjd med det här porträttet. Det här är jag, stadstjejen som älskar livet på landet och att vandra i skogen.

Från att tillverka en nålhålskamera till att skriva ut den färdiga bilden

I vår kurs har vi nu gjort en nålhålskamera, tagit en bild med den och skrivit ut den (om man snabbspolar framåt och hoppar över lite detaljer).

Och nu ska jag förklara hur man gör en egen nålhålskamera, hur man tar kort med kameran, hur man framkallar bilden, hur man kontaktkopierar samt hur jag redigerade den positiva bilden.

Jag börjar med att förklara hur man tillverkar en egen nålhålskamera. Man börjar med att få tag på en plåtburk med lock som är ganska liten, ca 15 cm hög och 10 cm bred, och helst rektangulär. Sedan gör man ett litet runt hål (ca 1 cm i diameter) mitt på plåtburkens lock. Därefter tejpar man fast en bit aluminiumfolie på insidan av locket så att den täcker hålet och sen gör man ett pyttelitet hål i aluminiumfolien med hjälp av en nål. Max 2 mm av nålen ska gå igenom aluminiumfolien, annars blir det ingen skärpa i bilden.

När man är klar med de första stegen så ska man måla hela insidan i plåtburken med mattsvart färg, förutom(!) på aluminiumfolien. Medan man väntar på att färgen ska torka kan man klippa ut två smala remsor och en bredare remsa på svart papper, dessa delar ska nämligen bli slutaren på kameran.

När färgen torkat kan man tejpa fast remsorna på locket och kollat så att det går smidigt att dra slutaren (dvs den bredare pappersbiten) fram och tillbaka över hålet. Nedanför finns det två bilder på hur min nålhålskamera ser ut.

Nu är kameran klar och då ska man förbereda för att gå ut och ta ett fotografi. Det första man gör är att klippa ut en mall av vanligt papper så att den passar i botten på kameran. Sedan går man in i mörkrummet med sin kamera och mall och klipper en bit ljuskänsligt fotopapper med hjälp av pappersmallen. Det sista man gör innan man går ut och fotar är att tejpa fast fotopappret i botten på kameran. Det är viktigt att vara i mörkrum när man hanterar fotopapper eftersom det är ljuskänsligt och om det kommer ljus på fotopappret så är det förstört och inte användbart längre, vilket är jobbigt för då måste man göra om den processen.

När man nu har en kamera som är redo att fota med så går man till en valfri plats och väljer valfritt motiv. När man går till platsen måste man vara noga med att hålla en hand för bländaren. Det finns risk för att ljus sipprar in, och som jag sa tidigare så förstörs fotopappret om det kommer ljus på det.

Om man hittat ett motiv som man vill fotografera så ställer man kameran på något ställe där den står stadigt och riktar locket mot motivet och drar sen bort slutaren. Slutartiden beror på hur stor burk/låda man har. Jag hade en ganska liten burk och slutartiden var 2 minuter, vilket blev väldigt bra i förhållande till hur stor min burk var. Om man har större burk/låda behöver man längre slutartid.

När 2 minuter gått drar man ner slutaren för det pyttelilla hålet igen och går tillbaka till mörkrummet, med en hand ovanpå slutaren (för säkerhets skull).

Nu när man är tillbaka i mörkrummet börjar man med att ta ut pappret ur kameran, försiktigt. Försök att inte ta på pappret så mycket, utan bara i kanterna och sedan är det dags att köra igenom bilden i alla bad. Bilden ska ligga i varje bad i 2 minuter och man börjar med framkallningsbadet. Efter 2 minuter flyttar man över bilden till stoppbadet med hjälp av en stor pincett. När bilden legat i stoppbadet i 2 minuter flyttar man därefter över bilden till första fixeringsbadet (och låter det ligga där i 2 minuter), sedan det andra (2 minuter där med) och därefter till det första sköljbadet (som bara innehåller vatten). Efter 2 minuter flyttar man över bilden till det andra och sista sköljbadet. Detta sköljbad är  i väggen, dvs man kan lägga ner bilden i badet inne i mörkrummet och ta ut det efter 2 minuter utanför mörkrummet. När man tar upp det utanför mörkrummet så ska man låta fotografiet passera genom en tork så att det blir torrt. Om det inte blir torrt när man kört igenom det en gång, så låt det köra igenom en gång till.  Jag har inte sagt det här förut men man har nu fått ett foto som är negativt. Mitt negativ är den första bilden nedanför texten.

Man vill ju självklart göra om sitt foto till ett positivt foto och det gör man genom att kontaktkopiera. När man kontaktkopierar lägger man sitt negativa foto upp och ner (dvs den glansiga sidan nedåt) på ett vanligt, vitt fotopapper (ett sådant som man satte i sin kamera) med den glansiga sidan uppåt och ovanpå det en glasskiva (så att papperna pressas tätt ihop och hålls på plats). Nu ska man belysa fotona. Man ställer in att lampan ska lysa ett visst antal sekunder (kommer ej ihåg hur länge lampan lyste på  och när lampan lyst klart så lägger man pappret som ska bli det positiva fotot i alla bad, precis som man gjorde när man framkallade det negativa fotografiet. Mitt positiva foto kan man se här nedanför, den andra bilden uppifrån.

Så, nu har man två fotografier, ett negativt och ett positivt. För att digitalisera dem så lägger man fotona, ett i taget, upp och ner i en scanner som är kopplad till en dator och scannar in dem. Nu kan man redigera dem hur man vill och mitt resultat kan man se längst ned. Först duplicerade jag den positiva bilden fyra gånger och sedan använde jag mig mycket av kurvor, nivåer och kontraster för att få till det resultat som jag ville uppnå. Min inspirationskälla var Andy Warhol, vilket är ganska självklart.

Besök på utställningar

Förra fredagen var vi på tre utställningar här i Norrköping med vår lilla grupp. Två stycken utställningar var på Arbetets museum och en var på Norrköping stadsmuseum.

Den ena utställningen på Arbetets museum var fotografer som tolkat Tomas Tranströmers dikter. Jag tyckte att det var fina fotografier som man verkligen kunde koppla till dikterna. Många av fotograferna hade fastnat för en mening i dikten och tagit ett foto på ett motiv som fanns med i meningen. Till exempel var det en dikt som hette något i stil med stopp eller stanna och då hade en fotograf tagit kort på en stoppskylt vilket var ett väldigt klart budskap som man kunde koppla till dikten.

Den andra utställningen handlade om en resa i Norrland. Två personer hade gjort en road-trip och tagit kort på olika motiv. Vissa bilder var ögonblicksbilder och andra var mer genomtänkta bilder. Ett exempel på ögonblicksbilder var före och efter vindrutetorkarna hade torkat bort insekter på vindrutan. Det fanns en bild som jag särskilt fastnade för och det var en bild på en väg med skog på båda sidor, älvorna dansade på vägen och det var rosa/orange himmel. I horisonten såg man ännu mera skog och ett vindkraftverk. Jag tyckte det var ett så fint fotografi! Jag kände mig lugn, men jag tror att det beror på att jag fick en känsla av att vara på landet, och där är jag alltid lugn.

Utställningen på Norrköpings stadsmuseum var lite historisk. Den handlade om kvinnor som fotograferade och som hade det som arbete. Det var många porträttbilder men även några bilder där människor hade picknick eller ställde upp för ett gruppfoto. Det var intressant att se hur foton såg ut på den tiden och hur man poserade för fotografier, även om det var lite synd att alla såg så uttråkade ut (men det var även inspirerande att se foton där folk inte ler, idag är det inte så många foton som är på personer som ser allvarliga ut). Det var också intressant att få reda på att eftersom det var så lång slutartid så behövde personerna som skulle fotograferas stöd i nacken så att de kunde sitta stilla, annars skulle fotot blivit suddigt och då skulle de behövt göra om det (dock vet jag inte om man fick göra om det, det kanske kostade en del för att ta endast ett foto...).

Jag tyckte alla utställningarna var intressanta och inspirerande, särskilt utställningen som handlade om resan genom Norrland. Jag är nog en person som hellre tar ögonblicksfotografier och naturfotografier så det var väl därför jag gillade den utställningen mest.

Tack och hej för mig! Ses snart igen! / Fredrica