Fotografera analogt med en Hasselbladskamera

Jag har aldrig fotat analogt förut, men det var kul och annorlunda att göra det. När vi skulle fota med Hasselbladskameran så var blixtar och lampor redan uppsatta och klara, så det behövde vi inte fixa med. I och med att vi skulle fotografera med en analog kamera så behövde man använda sig av en ljusmätare, och det var intressant att få göra det eftersom vi oftast fotar med moderna kameror som har inbyggda ljusmätare. Ljusmätaren höll man framför ansiktet medan man tände alla lampor och blixtrar, då fick man fram ett bländarvärde på mätaren och det är det bländarvärde samt slutartid som man ska ställa in på kameran. Slutartiden var 1/125 och bländarvärdet var inställt på 11 när vi tog våra kort. Det fanns två blixtar och en lampa. Blixtarna var snett framför ansiktet, en på var sida, om man kollade rakt in i kameran. Lampan, som var ovanför och bakom huvudet, vars uppgift var att lysa på håret på hjässan för att lätta upp porträttet lite.

Bild tagen från Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Framkallning

Det som var svårast var framkallningen, utan tvekan. Man skulle ta bort filmen från filmrullen och föra över den till en spole. Att vara inne i ett litet mörkt rum, inte se ett dugg och försöka dra på filmen på en spole som inte vill samarbeta, det finns ingenting som skapar mer frustration än det. Jag tappade filmen på golvet och Karl-Oskar råkade tända lampan och tappa filmen på golvet, så vi var inte så bra på det där kan man ju säga. Fast min och Madickens remsa med negativ blev faktiskt inte så skadad av ljus och smuts som Karl-Oskars blev. När man skulle framkalla så skulle man sätta på filmen på en spole och ställa ned spolen i en behållare, detta gjorde man i ett mörkt rum. Därefter skulle man gå ut från det mörka rummet och hälla i tre eller fyra olika vätskor i behållaren, en åt gången. Varje vätska skulle vara i behållaren en viss tid och man var tvungen att vända på behållaren då och då för att filmen skulle vara ständigt blöt. Till höger finns en bild som visar hur sådan utrustning som vi använde ser ut.

Efter att filmremsan med negativ torkat skulle man kontaktkopiera negativen. Då fick man först klippa filmen i tre delar, fyra bilder på varje del. Därefter lade man negativen upp och ned på ett fotopapper och en glasskiva ovanpå och tände lampan i några sekunder, detta gör man i mörkrummet. Kontaktkartan ser du till höger.

När man ska framkalla kontaktkartan gör man som vanligt, dvs lägga ned fotopappret i sex olika bad där fotot ska ligga i två minuter i varje bad.

Efter man framkallat kontaktkartan ska man välja en bild som man ska framkalla igen men på ett A4-fotopapper. För att få negativet så stort fick man placera det negativet man valt mellan två glasplattor ovanför platsen där fotopappret skulle ligga och ändra vissa inställningar. Fotopappret lägger man inte under lampan förrän alla inställningar är klara. Det första man gör för att få rätt storlek på negativet där fotopappret ska ligga är skjuta maskinen uppåt eller dra den nedåt så att

Det här är ett akriskop

negativet täcker hela pappret. Därefter ska man ställa in skärpan och det gör man i två steg med bländarvärde 22. Det första steget är att ställa in grovskärpan, det andra steget är att finjustera skärpan. När man ska kontrollera att man fått tillräcklig skärpa i fotot använder man sig av ett akriskop, som fungerar som ett förstoringsglas. När det är tillräckligt skarpt kan man se ett mönster som såg ut som sprickor, tyckte jag. Om man är nöjd med sin skärpa bländar man ned till 16 och lägger en remsa fotopapper som man testar slutartider på. När man ska testa slutartider på en fotopappersremsa lägger man ett papper som täcker remsan och pappret flyttar man efter fem sekunder. Då får man fram en skala och kan räkna ut vilken slutartid som man tycker blir bäst.

När man hittat sin perfekta slutartid är det bara att lägga fram fotopappret, ställa in tiden på lampan och trycka på ”run”. Sedan framkallar man bilden som vanligt i alla baden. Jag tror att jag hade lampan tänd i 25 sekunder.

Efter man framkallat allting (kontaktkartan, testremsan och stora bilden) digitaliserade vi dem (se hur man gör i ett tidigare inlägg). Nedanför ser du först hur bilden ser ut på A4-pappret (lite redigerad, eftersom smuts och annat fastnade då jag tappade filmen på golvet) och längst ned är den färdiga bilden, redigerad och beskuren. Dock blev jag inte jättenöjd med den färdiga bilden. Ju mer jag tittar på den, desto mer fel hittar jag. Till exempel beskar jag bilden för nära huvudet längst upp i bilden, det hade varit snyggare med lite mer mellanrum mellan huvudet och ramen.

Montage

Den här uppgiften gick ut på att ta ett par bilder och sammanfoga dessa till en bild. Jag valde att ta tre foton på när jag krattar löv i trädgården. Jag använde ganska högt bländarvärde (f/10), lågt ISO (200, eftersom det var ljust ute) men inte så snabb slutartid (1/10). Jag valde att ha högt bländartal eftersom jag ville vara skarp i alla bilder oavsett var jag stod i bilden, dock bidrar detta till att väldigt mycket i bilden blir skarpt och man får inte så mycket djup. Löven på marken kan både vara positivt och negativt, beroende på hur man ser på det och jag tänkte på det som positivt. Jag tänkte att det kanske inte syns så mycket att man klippt in en person i en annan bild om det är lite rörigt på marken, dock ser man lite kanter om man tittar väldigt noga på den färdiga bilden, men det är inget som ögat fastnar på vid första ögonkastet. Det här är de tre bilderna valde jag att sätta ihop till en bild:

När man skulle sammanfoga bilderna i photoshop använde man sig av något som kalls lagermask. Kortfattat så betyder det att man har en bild som man lägger ett lager på och i lagret kopierar man in annan bild och därefter suddar man fram vissa delar från ursprungsbilden så att de syns igenom lagret. Jag har sett att folk använts sig av detta men aldrig förstått hur de gjort förrän nu. Till exempel har de haft en bild, lagt på ett lager som gjort bilden svart-vit och sedan suddat fram något i bilden som är väldigt färgglatt, t.ex ögonen eller tröjan. Det tycker jag blir ganska häftiga bilder, särskilt om det är något rött som bryter mot det svart-vita. Oj, nu kom av mig lite grann, hehe..

Här är den färdiga bilden:

När jag redigerade montaget ökade jag kontrasten (för att få lite mer djup i färgerna, de var ganska platta från början), färgmättnaden (för att få starkare färger) och jag ljusare även upp bilden lite eftersom den blev ganska mörk efter jag ändrat kontrasten och färgmättnaden.

Innan jag tog bilderna tänkte jag på vad man gjorde när man var mindre och föräldrarna brukade kratta löv i trädgården. Själv ville man ju ha roligt så man förstörde de fina lövhögarna genom att hoppa i dom och kasta upp löven i luften så att de regnade ner på sig själv. Det var nog så jag fick idén till att vara lite busig och hålla löv över mig själv.

Tre fotografiska genrer

Uppgiften var att ta tre bilder på samma motiv, men i tre olika genrer. Man skulle ta en bild ur ett dokumentärt perspektiv, en annan bild ur ett prosaiskt perspektiv och en tredje bild ur ett poetisk perspektiv. Jag förklarar genrerna lite kort i förklaringen till respektive foto. Motivet som jag valde är min pojkvän när han spelar piano.

Det första fotot som är här nedanför tillhör genren dokumentär. Det är bara ett foto på motivet rakt upp och ner. Man får inte redigera foton som tillhör genren dokumentär eftersom fotot ska spegla verkligheten och om man redigerar fotot så förskönar man verkligheten, dvs man gör så att verkligheten ser bättre ut än vad den verkligen är. I rummet som jag tog bilden fanns det endast ett fönster vilket gjorde det ganska mörkt och svårt att få till en bra bild. Jag fick justera slutartiden, bländarvärdet och ISO många gånger innan det blev en hyfsat bra bild. Jag använde blixt för att få det ljusare i rummet, men jag gillar inte ljuset som blixten ger och det skapar skuggor där man inte vill ha skuggor. Till exempel så blev det en skugga av min pojkvän på pianot.

Det andra fotot som tillhör genren prosa kan man se nedanför. Ett prosaiskt foto är lite mer intimt än ett dokumenterande foto eftersom man får gå lite närmre och redigera bilden lite, men inte för mycket. När jag redigerade det här fotot så ljusade jag upp det genom att öka exponeringen och sedan använde jag penseln för att mörka ned händerna och pianot igen, dvs sudda bort det jag precis ljusat upp. Det gjorde jag eftersom bilden blir lite mer spännande, får lite mer karaktär än om allt hade varit ljust. Jag använde ett kort skärpedjup, dvs ett lågt bländarvärde, för att få endast honom i fokus. Jag tror jag hade f/1,8 eller f/2,8. Eftersom man inte sitter helt stilla när man spelar piano så valde jag att ha kort slutartid, jag ville ha mer rörelse i den poetiska bilden. När jag tog fotot så ställde jag mig bredvid fönstret för att få ett naturligt ljus och det blev faktiskt lite häftigt att ljuset träffar honom på axeln och nacken, det är ju i gyllene snittet så ögat söker sig till honom.

Det här är det sista fotot, det poetiska fotot. I poetiska foton får man göra som man själv vill. Jag valde att dra ner ljusa upp bilden genom att öka exponeringen, dra ner färgmättnaden så att det inte fanns några färger kvar och öka kontrasterna så att det svarta fick lite mer djup i sig, annars skulle bilden blivit så platt om allting bara var i gråa kontraster. Jag gillade när det blev svartvitt och att handen är lite suddig. Det känns väldigt poetiskt men ändå lite dystert eftersom det inte finns några andra färger förutom svart, vitt och grått. Eftersom att handen är suddig så drar man slutsatsen att den rör på sig, man ser att han spelar piano. Jag använde längre slutartid än vad jag normalt gör för att visa att han spelar piano. I de två andra bilderna har jag använt kortare slutartid och då ser det ut som han bara sitter och vilar händerna på pianot. Jag valde att ha ett längre skärpedjup än i den prosaiska bilden för att få mer än en tangent på pianot skarpt. Handen kommer vara ur fokus oberoende av vilket bländarvärde jag väljer för jag kommer ändå att ställa in längre slutartid, annars får man ingen rörelse i bilden, dvs det kommer inte synas att han spelar piano och då blir det en väldigt tråkig bild, tycket jag.